Guldfiskar från Avignon. Foto: Nils Öhman
De stora vardagsrumsfönstren får mig att tro att jag förvandlats till en håglös akvariefisk nu när jag arbetar hemma dag efter dag denna coronakrisens vår. Om det skriver jag en liten bit i dag under vinjetten “Stockholm i mitt hjärta”.
Januarifrestelser. Foto: Nils Öhman
Ett alldeles för tidigt köp av semlor fick mig att kontemplera den svåra konsten att prata om ingenting. Det skrev jag om häromsistens i en DN-kolumn under vinjetten “Stockholm i mitt hjärta”.
Munkbrohamnen. Foto: Nils Öhman
Några ord om att vara öppen för vardagslivets mysterier. Och fördelen med att inte alltid försöka lösa dem. Om det skriver jag denna gång i min DN-kolumn under vinjetten “Stockholm i mitt hjärta”.
Skinnarviksberget 29 december 2018. Från min bok 100 dagars vintermörker. Foto: Nils Öhman
Om en förklaring till varför vi så gärna tar upp mobilen i alla möjliga och omöjliga sammanhang skrev jag i denna kolumn i DN.
Gärdet. Foto: Nils Öhman
Som jag skriver i början av den här texten: jo, jag har blivit litet besatt av de här 100 mörkaste dagarna. Det går flera år tillbaka och innefattar också en rad samtal med Jonas - min vän som nu mitt i mörkret lämnar sin trygga anställning och kastar sig ut i ovissheten. Det jag skriver om den här gången är min observation att det kanske inte är mörkret som gör oss nedstämda utan det faktum att vi slutar röra på oss när det blir vinter och mörkt.
Kungsholmen, Stockholm. Foto: Nils Öhman
Om det märkliga fenomenet att många som köper en bostadsrätt inte inser att de blir medlemmar i en förening. Och om hur bra det kan fungera med en bostadsrättsförening (!) i ett hyreshus. Det är ämnet för dagens krönika i Dagens Nyheters kolumn “Stockholm i mitt hjärta”.
Slussens tunnelbanestation, Stockholm. (Personerna på bilden har inget med texten att göra, mer än att de kanske är stockholmare). Foto: Nils Öhman
Om ett möte med en pratsam och mycket trevlig amerikan som till sist berättar vad det är han har så svårt med i Stockholm. Det är ämnet för dagens krönika i Dagens Nyheters kolumn “Stockholm i mitt hjärta”.
Hornsgatan. Foto: Nils Öhman
Om en helg som börjar sent en fredagseftermiddag på den soliga Hornsgatan. Det är ämnet för dagens krönika i Dagens Nyheters kolumn “Stockholm i mitt hjärta”.
Ett alternativ till en fimp kunde förstås vara en jättelik hundbajskorv. Foto: Nils Öhman
Om någon potentat i Stockholms stadshus få för sig att jag är en framstående konstnär som vill ta sig an uppdraget att utforma ett monument över vår samtid så är jag faktiskt helt beredd med en idé. Jag tänker mig att den ska vara minst tolv meter hög. Om det skriver jag i dagens krönika i Dagens Nyheters kolumn “Stockholm i mitt hjärta”.
Gamla Stan i Stockholm. Foto: Nils Öhman
Som idog fotgängare och cyklist slog det mig plötsligt hur välputsade alla innerstadens fasader är. Så jag skrev en krönika om det i Dagens Nyheters kolumn “Stockholm i mitt hjärta”. Och jag avslutar med att fråga: “Varför använder vi välståndsökningen till att renovera fasader när vi kunde ha letat grodor i stället?“
“Vår urbanitet är tillkämpad. En bortträngd längtan ut i en mer folktom natur finns kvar.“
I dagens DN-kolumn under vinjetten ”STHLM i mitt hjärta” skriver jag om oss som vuxit upp lång från storstaden och längtan tillbaka till skogen.
Bilderna kommer från en utflykt till Sandemar en tidig oktobermorgon förra året.
30 december 2018 kl 19.32. Dag 59 av 100. I Strömmen utanför Skeppsbron. Foto: Nils Öhman
”Det är den sista av årets 100 mörkaste dagar. Vi är ute ur den mörka tunnel från 2 november till 9 februari då solen aldrig når högre än 16 grader över horisonten.”
Så börjar dagens DN-kolumn under vinjetten ”STHLM i mitt hjärta”: ”Jag har sett fantastiska saker i mörkret”. Jag skrev för ganska precis hundra dagar sedan på samma tema: ”Den mörka tunneln är 100 dagar lång”.
Bilderna från de hundra dagarna kommer att bli en bok så småningom
Tack Jonas för inspirerande samtal om vintermörkret. Och för det utmärkta ordet “mynningsdagen”: den första dagen efter den långa tunneln, alltså i morgon, den 10 februari.
Hornsgatan, Stockholm. Foto: Nils Öhman
”Men tänk om det är just själva reglerna och inte vad de säger som gör oss till barbarer. Att det är själva reglerna som är ilskans onda rot.”
Min kolumn på DN:s STHLM i mitt hjärta handlar denna gång om det återkommande ämnet konflikter mellan trafikanter.
Mariebergsparken 20 december 2016. Foto: Nils Öhman
”Säkert har du hört andra sucka och pusta över mörkret. Och hört råden om att promenera en timme mitt på dagen med ögonen uppspärrade mot den bleka vinterhimlen och att tända alla ljus på kvällen. Det är säkert bra. Men jag har skaffat mig en ny strategi – jag har gått över till den mörka sidan. Och bestämt mig för att njuta av mörkret och den närhet som faktiskt finns därinne.”
Så slutar min text under vinjetten “STHLM i mitt hjärta” i DN. Den handlar om vintermörkret vi har framför oss och är inspirerad av en tidigare text nedan.
Berlin 11 april 2015. Foto: Nils Öhman.
”Tar reflexmässigt upp mobilen ur fickan. Den känns varm. Håller den mot kinden: Ja, den är mycket varm. Tar ner den och ser att det längst upp till höger på skärmen står 1 procent. Sedan blir allt svart.”
Så skriver jag i inledningen till min kolumn i DN:s serie “STHLM i mitt hjärta”.
Riddarholmen, Stockholm, 24 januari 2017. Foto: Nils Öhman
"Sedan årsskiftet gör jag samma sak varje morgon, när jag går de fem kilometrarna genom Stockholm. Jag sväljer det röda pillret, stänger av mobilen och låter hjärnan vara fri från allt det där digitala."
Skriver i DN under vinjetten STHLM i mitt hjärta om vårt liv med mobilerna.
Min norrländska uppväxt. Foto: Lars Öhman
”Först när jag många år senare skulle fylla i ansökningsblanketten till högskolan och funderade på vilka sakliga argument som talade för en flytt till Stockholm och vilka vägde för en flytt till Göteborg förstod jag att något allvarligt hade hänt dagarna efter den där porslinskrossen. Stockholm hade tagit mitt hjärta och behållit det.”
Så slutar min kolumn under vinjetten Stockholm i mitt hjärta.
”När vi skulle flytta häromåret var vi tvungna att göra något. I en utstuderad flerstegsprocess valde vi ut vilka böcker som skulle få leva och vilka som inte skulle få plats i våra nya hyllor. Det blev åtskilliga kassar som skulle bort. Men skulle vi bara gå i väg med kassarna nu? Skulle de nu vara glömda för alltid?”
Så skriver jag i min första kolumn under vinjetten “STHLM i mitt hjärta”.
