Marieberg. Foto: Nils Öhman
Varje år kring den 10 februari brukar jag känna att ljuset kommer tillbaka efter den mörka del av året som vi nu är inne i.
Förra året (2007) kollade jag upp hur solen rör sig vid Stockholms horisont: Den 10 februari nästa år går solen upp 07:39 ner 16:27. Den ljusa delen av dygnet är då 8 timmar och 48 minuter. Men det måste förstås också måste finnas ett lika mörkt dygn på hösten, då vi alltså anträder vandringen ner genom den mörka tunneln. Den första dagen i mörkret är då den 2 november (min födelsedag!). Då går solen upp 07.09 och ner 15:53 och vi ser solen i 8 timmar och 45 minuter.
Dagarna från och med 2 november till och med 9 februari råkar bli exakt 100 stycken. Den mörka tunneln är alltså precis 100 dagar lång.
Som längst ned är vi förstås vid midvintersolståndet, den 22 december. Då går solen upp 08:45 och ner 14:48. Solen är då bara uppe 6 timmar och 4 minuter.
Man kan förstås ta reda på hur långt söderut man måste åka för att ljuset aldrig ska försvinna. En plats där man helt enkelt slipper den här vandringen i mörker.
Vid midvintersolståndet kommer solen bara upp 7 grader över horisonten i Stockholm mitt på dagen. När det är uthärdligt - den tionde februari - når den 16 grader.
Frågan är alltså: var kommer solen upp 16 grader vid midvintersolståndet den 22:a februari? London ligger nästan tillräckligt långt söderut. Där når den 15 grader. Men i Bryssel når den de önskade 16 graderna den 22 december. Där är det tillräckligt ljust för att man ska slippa den mörka vandringen.
Räknar man i stället dygnets längd måste man åka ytterligare en bit söderut. I Stockholm är dygnet 8 timmar och 41 minuter den åttonde februari. Vill man att dygnet ska vara så långt den 22:a december måste ta sig till Geneve.
